Vår ekonomiska politik[*]

Den 23 januari 1934

Endast krigsherrarna i Kuomintang, som har fört områdena under sitt välde till ruinens brant, är så ytterligt skamlösa att de dag in och dag ut sprider ryktet att de röda områdena befinner sig i ett tillstånd av fullständigt sammanbrott. Imperialisterna och Kuomintang är inställda på att rasera de röda områdena, det ekonomiska uppbyggnadsarbete som nu pågår där och välfärden för de miljoner arbetare och bönder som vunnit befrielse. I detta syfte har de, förutom att de organiserat styrkor för militära "inringnings- och undertrycknings"-fält-tåg, bedrivit en hänsynslös politik av ekonomisk blockad. Men som ledare för de breda massorna och Röda armén har vi inte blott krossat det ena efter det andra av fiendens "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, utan har också utfört allt det väsentliga ekonomiska uppbyggnadsarbete som legat i vår makt för att besegra denna illvilliga ekonomiska blockad. Även i detta avseende har vi vunnit den ena framgången efter den andra.

Principen för vår ekonomiska politik är att fortsätta med allt det väsentliga ekonomiska uppbyggnadsarbete som det ligger i vår makt att utföra och att koncentrera våra ekonomiska resurser på krigsansträngningen och att samtidigt så mycket som möjligt förbättra folkets liv, befästa förbundet mellan arbetare och bönder på det ekonomiska området, säkerställa den proletära ledningen av bönderna och sträva till att trygga den statliga folkhushållningssektorns ledning över den privata sektorn och på detta sätt skapa förutsättningarna för vår framtida frammarsch till socialismen.

I centrum för vårt ekonomiska uppbygge står att öka lantbruks-och industriproduktionen, utvidga vår handel med yttervärlden och utveckla kooperativerna.

Lantbruket i de röda områdena gör uppenbara framsteg. I jämförelse med 1932 uppvisade 1933 års lantbruksproduktion i södra Kiangsi och västra Fukien en ökning med 15 procent och i gränsområdet Fukien-Chekiang-Kiangsi en ökning med 20 procent. Gränsområdet Szechuan-Shensi har haft en god skörd. Sedan ett rött område upprättats sjunker lantbruksproduktionen ofta under ett år eller två.[1] Men den repar sig igen eftersom bondemassorna arbetar med större entusiasm sedan jorden omfördelats och äganderätten fastställts och sedan vi uppmuntrat produktionen. I dag har lantbruksproduktionen på en del platser uppnått och till och med överskridit den förrevolutionära nivån. På andra har inte blott den jord som lades öde under revolutionen på nytt tagits i bruk utan har också ny jord odlats upp. På många orter har grupper för ömsesidig hjälp och plöjningslag[2] organiserats för att övervinna bristen på dragoxar. Dessutom deltar kvinnorna i produktionen i stort antal. Ingenting av allt detta kunde ha hänt på kuomintangtiden. Då jorden låg i händerna på godsägarna varken kunde bönderna förbättra den eller hade de medel till att göra det. Först sedan vi fördelat jorden till bönderna och uppmuntrat till och belönat produktionen har deras arbetsentusiasm blommat upp och stora framgångar uppnåtts i produktionen. Det bör framhållas att lantbruket under nuvarande förhållanden intar främsta platsen i vårt ekonomiska uppbygge. Det är genom lantbruket som vi löser både det ytterligt viktiga problemet om mat och problemen om råmaterial sådana som bomull, hampa, sockerrör, papper och andra nödvändiga ting. Vården om skogarna och ökningen av boskapsbeståndet är också en viktig del av lantbruket. Det är både tillåtet och faktiskt nödvändigt att inom ramen för en bondehushållning som bygger på småbruk göra upp lämpliga planer för produktionen av vissa viktiga lantbruksprodukter och att mobilisera bönderna till att sträva att uppfylla dessa. Vi bör ägna större uppmärksamhet åt och göra större ansträngningar för detta. Vi måste aktivt leda bönderna då det gäller att lösa sådana svåra och väsentliga problem i produktionen som arbetskraft, dragoxar, gödsel, utsäde och bevattning. I detta hänseende är vår grundläggande uppgift att på ett organiserat sätt reglera arbetskraftens användning och att uppmuntra kvinnorna att utföra jordbruksarbete. De åtgärder som är nödvändiga för att lösa frågan om arbetskraften är att organisera grupper för ömsesidig hjälp och plöjningslag och att mobilisera och uppmuntra hela befolkningen på landsbygden att hjälpa till under de arbetsfyllda vår- och sommar-plöjningstiderna. Ett annat stort problem är att en ganska stor del (omkring 25 procent) av bönderna saknar dragoxar. Vi måste se till att organisera dragoxekooperativer, uppmuntra bönder som inga oxar har att köpa sådana för gemensamt bruk genom att frivilligt teckna andelar. Bevattningen, som är jordbrukets livsblod, förtjänar också noggrann uppmärksamhet. Vi kan naturligtvis ännu inte föra fram frågan om stats- eller kollektivjordbruk men det är mycket nödvändigt att skapa små experimentjordbruk, skolor för jordbruksforskning och utställningar av jordbruksprodukter på olika orter för att stimulera lantbrukets utveckling.

Den fientliga blockaden har gjort det svårt för oss att saluföra varor utanför våra områden. Det har skett en nedgång i produktionen i många hantverksindustrier i de röda områdena, i synnerhet i tobaksförädlingen och papperstillverkningen. Men svårigheter att utföra varor är inte helt oöverstigliga. Vi har en vidsträckt egen marknad till följd av massefterfrågan i våra områden. Vi bör systematiskt återställa och utveckla hantverksindustrierna och vissa andra industrier, först och främst för att täcka våra egna behov och i andra hand för handel med yttervärlden. Under de senaste två åren och särskilt sedan första halvåret 1933 har många hantverksgrenar och några industrier börjat repa sig till följd av den uppmärksamhet vi börjat ägna åt dem och åt folkets gradvisa utveckling av producentkooperativer. De viktigaste grenarna är tobak, papper, wolfram, kamfer, jordbruksredskap och gödningsämnen (sådana som kalk). Dessutom bör vi under nuvarande omständigheter inte försumma vår egen tillverkning av bomullstyg, mediciner och socker. I gränsområdet Fukien-Chekiang-Kiang-si har vissa industrier, som tidigare inte fanns, kommit i gång, sådana som papperstillverkning, tygtillverkning och sockerraffinering, och de utvecklas bra. För att lätta bristen på salt har folk börjat extrahera det ur salpeter. För att hålla industri i gång krävs en passande planering. Då man har en spridd hantverksindustri är en detaljerad och omfattande planering naturligtvis omöjlig. Men ganska detaljerade produktionsplaner är absolut oundgängliga för vissa viktiga företag, och först och främst för statliga och kooperativa företag. Vart enda ett av våra statliga och kooperativa industriföretag måste från första början göra noggranna uppskattningar av råmaterialtillverkningen och försäljningsmöjligheterna i både fiendens och våra egna områden.

För närvarande är det särskilt nödvändigt för oss att organisera den privata handeln utåt enligt plan och att staten direkt tar hand om vissa viktiga varor, t.ex. importen av salt och bomullstyg, exporten av spannmål och wolfram och utjämningen av spannmålstillförseln inom våra egna områden. Detta slags arbete påbörjades först av gränsområdet Fukien-Chekiang-Kiangsi och inleddes i det centrala området på våren 1933. Inledande framgång har uppnåtts även i detta avseende sedan vi inrättade byrån för yttre handel och andra organ.

Vårt ekonomiska system består av tre sektorer: statsföretag, kooperativa företag och privata företag.

Statsföretagen är för närvarande begränsade till vad som är möjligt och viktigt. Statsdriven industri och handel har börjat växa och deras framtidutsikter är obegränsade.

Vad den privata hushållningssektorn angår, ska vi inte hindra den, vi ska faktiskt uppmuntra och främja den så länge den inte överskrider de lagliga gränser som vår regering fastställt. I nuvarande skede ligger utvecklingen av privatföretagen i såväl statens som folkets intresse. De privata företagen överväger självklart nu och kommer oundvikligen att under avsevärd tid fortsätta att inta en dominerande ställning. I dag är de privata företagen i de röda områdena små till omfattningen.

De kooperativa företagen ökar snabbt. Det finns allt som allt l .423 kooperativer av olika slag med ett sammanlagt kapital av över 300.000 yuan. Detta enligt siffrorna för september 1933 från sjutton härader i Kiangsi och Fukien. Konsumentkooperativerna och spannmålskooperativerna är de flesta, och näst efter dem kommer producent-kooperativerna. Kreditkooperativerna har just börjat sin verksamhet. När de kooperativa och statliga företagen blivit samordnade och fått växa under en lång tidsperiod, kommer de att bli en oerhörd kraft i vår hushållning och kommer småningom att överväga och ta ledningen över den privata sektorn. Därför måste största möjliga utveckling av statsföretagen och omfattande utveckling av de kooperativa företagen gå hand i hand med uppmuntrandet av de privata företagens utveckling.

Med massornas stöd har vi utgivit obligationer för det ekonomiska uppbygget till ett värde av tre miljoner yuan i syfte att utveckla de statliga företagen och bistå kooperativerna. Enda möjliga sättet att lösa frågan om medel till det ekonomiska uppbyggandet är i nuvarande tid att på detta sätt lita till massornas styrka.

En grundprincip i vår finanspolitik är att öka våra statsinkomster genom att utveckla näringslivet. Den har redan givit påtagliga resultat i gränsområdet Fukien-Chekiang-Kiangsi och börjar ge resultat också i det centrala området. Det är våra finansiella och ekonomiska organisationers plikt att samvetsgrant tillämpa denna princip. I det sammanhanget bör vi göra oss helt säkra om att statsbankens sedel-utgivning i första hand baseras på den ekonomiska utvecklingens behov och endast i andra hand på rent fiskaliska behov.

Sparsamhet bör vara den vägledande principen då fråga är om våra regeringsutgifter. Det måste göras klart för alla regeringsarbetare att korruption och slöseri är mycket stora förbrytelser. Våra kampanjer mot korruption och slöseri har redan givit en del resultat, men ytterligare ansträngningar är nödvändiga. Vårt räkenskapssystem måste vägledas av principen att spara även på kopparslantarna för kriget, för revolutionens sak och för vårt ekonomiska uppbygge. Våra metoder att förbruka statens inkomster måste vara helt andra än Kuomintangs.

Vid en tid då landet har störtats i ekonomisk katastrof, då hundratals miljoner människor lider under de förfärliga umbäranden som svält och kyla innebär, strävar folkstyret i våra områden alla svårigheter till trots orubbligt framåt med ekonomiskt uppbygge för det revolutionära krigets skull och i nationens intresse. Läget är fullständigt klart — endast genom att besegra imperialismen och Kuomintang och genom att utföra planmässigt, organiserat ekonomiskt uppbygge kan vi frälsa folket i hela Kina från en katastrof utan motstycke.

NOTER

[*] Denna rapport avlämnades vid Arbetare- och bonderepresentanternas andra rikskongress, som hölls i Juichin i provinsen Kiangsi i januari 1934.[TILLBAKA]

[1] När ett rött område upprättats förekom vanligen under första och i bland även under andra året en nedgång i jordbruksproduktionen, huvudsakligen därför att frågan om äganderätten till jorden ännu inte lösts och den nya ekonomiska ordningen, medan jordfördelningen pågick, inte var helt upprättad varför bönderna ännu inte kunde ägna sin odelade uppmärksamhet åt produktionen.[TILLBAKA]

[2] Grupper för ömsesidig hjälp och plöjningslag, baserade på individuellt jordbruk, bildades av bönderna i de röda områdena i syfte att underlätta produktionen genom bättre organisation av arbetskraften. Utgående från principen om frivilligt deltagande och ömsesidig fördel utförde medlemmarna en lika mängd av arbete för varandra. Om någon inte kunde ge en annan lika mycket arbete igen som han erhållit av honom, betalade han mellanskillnaden kontant. Förutom att de hjälpte varandra inbördes gav dessa grupper och lag särskilda förmåner åt familjer till soldater i Röda armén och arbetade för ensamma gamlingar utan annan ersättning än mat under den tid arbetet utfördes. Eftersom dessa ömsesidiga biståndsåtgärder var en stor hjälp för produktionen och genomfördes på rimliga grunder stöddes de varmt av massorna.[TILLBAKA]